Frostgren: Tjuriga barn i trotsåldern
| Postat i: TS4: Familjen Frostgren
Sedan storebror Jeremias fått ett eget rum tycks Jens mardrömmar hända varje natt. Med vacklande steg springer han in till sin storebror och ber om tröst. Jeremias vaknar av Jens gråtande, men blir inte arg för det. Han vet hur det känns, han har ju också mardrömmar ibland. Monstren under sängen är ju faktiskt på riktigt!
"Det är ingen fara, Jens" säger Jeremias och kramar sin bror. "Men gå och lägg dig nu innan mamma och pappa hör att du är vaken" viskar han, tar sin bror i handen och följer med honom in till hans rum.
Men det dröjer inte länge innan Jens är uppe på benen igen. Istället för att väcka sin bror en gång till bestämmer han sig för att stöka ner lite. Vad ska han annars göra när ingen är vaken och kan leka med honom?
Återigen tar han målarfärgen och skvätter den över golvet. Det är kul, riktigt kul! Färgen över det mörka trägolvet ser så roligt ut, tycker han. Men Salim vaknar av ljudet i lägenheten, och stiger upp för att se vad som är på gång. Hans första tanke är att det är grannarnas oväsen, som det brukar vara. Men när han ser att det är den yngsta sonen som lever rövare blir han riktigt arg. Inte bara för att han är en lat sim och älskar sin skönhetssömn, utan mest för att det här inte är vad de uppfostrat sina barn att göra. Varför trotsar Jens så mycket just nu? Kan det vara trotsåldern, ändå?
"Jens! Sluta med det där!" säger han barskt. Jens blir genast arg, börjar stampa med fötterna och slänga med armarna som bara ett litet småbarn kan göra.
Efter mycket om och men lyckas Salim få lille Jens att lägga sig. Men han är inte trött, och vägrar att sova, han vill ju hellre leka såklart. Sova är tråkigt!
Men Salim ger inte upp. Han är ändå ledig imorgon, och kan därmed sova lite längre än vanligt för att sedan ta hand om barnen när Sierra är på jobbet. Han läser en barnbok för Jens, som till slut somnar. Trots en jobbig natt kan han inte låta bli att titta kärleksfullt på det lilla barnet som sover så sött. "Jag antar att det är såhär att vara pappa" suckar han och ler innan han försiktigt smyger ut från pojkrummet.
När Salim ändå är vaken passar han på att stoppa om Jeremias. Han kan inte låta bli att bli sentimental när han står i sin sons nyrenoverade, egna rum. "Tänk att våra barn är så stora... och att vi lyckats skaffa honom ett eget rum" tänker han. Salim är stolt över en sådan liten grej, ett eget rum till sönerna – stolt över allting han och Sierra åstadkommit. För sina barn, för dem själv. För sin familj.
