Evans - Dylan dör
| Postat i: TS3: Familjen Evans
Tidigt på morgonen, precis innan Dylan ska ställa sig vid spisen för att laga frukost bestämmer han sig istället för att laga den trasiga diskmaskinen. Det är ju så jobbigt att diska för hand så Dylan vill gärna få lagat den nu direkt istället för att ringa och sedan vänta på en reparatör. Han tänker inte på att det redan hunnit bildats en vattenpöl under diskmaskinen, så när han börjar skruva får han en rejäl stöt.
Stöten är så otroligt kraftig att Dylan faller ihop på golvet och blir medvetslös! Han hinner bara ligga där några sekunder innan hembiträdet skriker efter Brooke, Cassie och Damon i ren och skär panik.
Innan de andra familjemedlemmarna hunnit springa ner för alla trappor har liemannen redan anlänt. Då slår det dem... Brookes stora kärlek och Cassie och Dylans far är död. Alla känslor svämmar över och hela familjen är nära på att bryta ihop. Hur kan man någonsin förbereda sig för något sådant här? Så plötsligt.
Precis när liemannen tagit Dylan till sig kommer Luigi springandes. Han förstår ju såklart vad som hänt och bedjar liemannen om att ta sin husse tillbaka. En hund mot döden själv! Liemannen suckar djupt och på några sekunder är Dylan tillbaka... lika levande som han var just innan.
Ingen är gladare än Brooke över att ha sin kärlek tillbaka. Barnen förlorar inte sin pappa, tack vara Luigi! Snabbt ringer hon ett samtal... till reparatören. Här ska inga apparater lagar av hennes familj inte.
Haha! Blev först rädd, sen blev jag lugnad att Dylan lever. Vad Sims kan göra känslor på en!
WCIF: Dina sliders? hoppas verkligen du svarar på detta :) vill verkligen ha sliders med vet inte hur man gör eller var man hittar dem.
Okej, Tack! Men jag undrar hur du använder sliders när du väl gör det, för mig så funkar det inte, alltså när man drar så hänger inget, sen om de funkar ser de exakt likadana ut som vanliga simmar, det är frustrerande!
SLUTA SKRÄMS! haha tur att han inte dog, han har ett ju ett bra tag kvar att leva. Tack gode gud att Luigi fanns där. *puh*
Jag blir alltid lika rädd när jag läser det inlägget, och det har jag liksom ändå gjort ganska många gånger :-)